Kyrkosamfundens ekumeniska fredsvädjan i Domkyrkan framförs av ärkebiskop Tapio Luoma, evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, ärkebiskop Leo, ortodoxa kyrkan i Finland, stiftsadministrator för Helsingfors katolska stift, fader Marco Pasinato, samt pastor Jori Brander, ordförande för Finlands frikristliga råd, Finlands Metodistkyrka.

”Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt.” (Luk. 2:14).

Julevangeliet redogör för en serie händelser som tidsmässigt ligger långt från oss, men vars mönster ändå är bekant för alla: genom våra egna lösningar och val måste vi försöka hitta ett sätt att klara av sådant som vi inte själva kan påverka. Våra liv bygger på saker och händelser som vi antingen kan eller inte kan påverka, saker som vi bara måste finna oss i och saker vi kan försöka förändra.

Kejsarens förordning om skattskrivning måste följas. Det var därför Josef och Maria gav sig iväg mot Betlehem. När de kom fram måste de på nytt finna sig i en tvångssituation, nämligen att det inte längre fanns utrymme i härbärgena. Josef och Maria var tvungna att själva hitta en lösning på övernattningsproblemet, och till slut fann de skydd bland djuren. Det var där Jesus föddes.

En viktig aspekt av julevangeliets budskap är omsorgen. Josef och Maria klarade av den långa och besvärliga resan genom att stötta varandra. Jesusbarnet fick ett kärleksfullt mottagande i Marias och Josefs armar.

På en äng i närheten hörde herdarna änglarnas lovprisning: ”Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt.” Änglarnas budskap rentav andas ett förtroende för Guds omsorg; att Gud är nära, hur livssituationen än må vara och om det än må vara så, att man inte kan påverka den på något sätt. Gud föddes som människa i Jesus just för att vi skulle förstå att han är nära. Han lämnade ingen ensam.

Vi kan inte påverka det faktum att vi åldras. Åren går ofrånkomligen och lämnar sina spår. När vi åldras blir takten långsammare, och olika krämpor och sjukdomar blir allt mer en del av vardagen. När våra anhöriga åldras blir vi oroliga över hur vardagen fungerar i hemmet, eller hur vården ska ordnas när någon inte längre klarar sig på egen hand. När krafterna sinar och vi påminns om att livet är begränsat, väcks våra egna orostankar: Hur ska det gå det för mig? Kommer jag att vara ensam med mitt åldrande och allt det som bekymrar mig?

I det finländska samhället har det talats mycket om de äldres ställning. I sista hand handlar det om i vilken utsträckning vi kan uppskatta ålderdomen. Den erfarenhet som den höga åldern för med sig har genom tiderna inneburit visdom som varit till hjälp för yngre generationer. Det finns fortfarande skäl att värna om förståelsen för ålderdomens värde. Den äldre befolkningen måste inte bara respekteras utan också stödjas och garanteras tillräcklig trygghet.

Vi kan inte påverka att vi blir äldre. Men vi kan påverka hur vi tar hand om varandra när krafterna minskar och oron för vår egen framtid gnager i oss. Handlingarna visar hur vi värdesätter varandra. Vi får inte lämna varandra ensamma.

I julevangeliet intygar änglarnas budskap att Gud är nära. Han lämnade ingen ensam. Julen berättar om Guds gåva, att han har kommit till oss. Samtidigt påminner det oss om vår uppgift att vara nära varandra och ta hand om varandra.

Må det alltså vara ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt.